Jag torkar mina tårar med stolthet

Jag får ofta höra från många av er som läser min blogg eller de som vet vem jag är att jag verkar så oerhört stark, att jag är en verklig kämpe och att jag verkar ha så otroligt mycket energi.

Har funderat lite på det och vill verkligen få fram att jag tror att faktiskt alla är starka innerst inne, men ibland är det just vid svårigheter vi märker att vi själva är det.

När vi inte tvingas vara starka och kämpa på så går vi kanske runt och tror att vi själva aldrig skulle klara att hantera vissa svåra situationer lika bra som vissa andra osv.

Men jag tror att vi är så mycket starkare än vad vi tror och klarar så mycket mer. När man vet sitt VARFÖR och har många MOTIV så blir det så mycket enklare och tydligare vad man ska göra och motivationen blir galet mycket högre än om man liksom inte vet varför man vill uppnå något, exempelvis bli frisk, klara av vissa utmaningar osv.

Men vet ni vad. Jag har gråtit så mycket de senaste åren att ni nog inte kan förstå … Det har varit 12 väldigt utmanande år för vår del utan att gå in på allt som hänt så har det varit flera dödsfall, olyckor och svåra saker som inträffat i vårt liv.

Tänk när jag var som sjukast och låg med en 4 månaders bebis på bröstet som jag inte kunde varken lyfta upp, bära runt eller byta blöja på, (på grund av borrelian och vad de trodde var aggressiv ledgångsreumatism). När småkillarna kom hem från förskola och förskoleklass och ville leka, skratta, busa och jag bara låg med tårfyllda ögon och inte orkade. När min mamma körde runt mig på olika behandlingar och fick bära Elodie i barnstolen och hålla upp dörrar för mig för att jag inte klarade det själv. När Anders fick hjälpa mig att lägga lillan intill bröstet varje natt när hon ville ammas, oftast flera gånger. När jag led av sådana nervsmärtor att jag bara skrek rakt ut och inte kunde röra huvudet …

Sitter faktiskt med tårar i ögonen precis just nu när jag skriver det här. Glömmer ibland hur otroligt tufft det var.

Visst, jag är en väldigt stark person, jag ÄR verkligen en kämpe. Men det tror jag som sagt de flesta människor är när de väl tvingas till att vara det.

Jag är också en känslomänniska som har väldigt lätt för att visa mina känslor, jag blir lätt berörd och har nära till gråt. Och på sätt och vis älskar jag att gråta för jag känner mig oftast mycket lättare efteråt.

Jag torkar helt enkelt mina tårar med stolthet. För vet ni vad, jag är stolt över att kunna visa mig både stark och svag. Jag är inte rädd för att vara varken ledsen, arg, besviken, känna hopplöshet, skuld eller skam.

Jag har lärt mig så mycket av den här resan och alla upp och nergångar som varit. Det känns som om jag vaknat upp mer till livet, att jag är mer mån om att göra det bästa, tar automatiskt mer plats och har inte några problem med vad andra tycker och tänker. En frihetskänsla helt enkelt.

Mitt ”kall” i livet, att hjälpa och inspirera människor till att må bättre, har aldrig känts starkare och mer naturligt.

Så äg era tårar! … är ni ledsna våga visa det. Våga tala om känslor. Var stolt över att du är den du är och var sann mot dig själv.

TACK alla ni som följt mig på min resa, ser fram emot att fortsätta dela med mig av mitt liv och bidra med massor av inspiration. För som sagt, det är mitt ”kall” och jag ÄLSKAR det:-)